Har känt mig så grinig senaste tiden!
Hittar bara nya problem efter den andra att klaga på eller må dåligt över. Är inte precis förtjust i dessa känslor som flödar genom kroppen.
Känner att det gått till stadiet då folk inte orkar bry sig om den dpliga attityden och missnöjet. Har typ blivit till en person jag inte vill vara.
Får se om att skriva av sig på bloggen fungerar?
Fin bild va? gammal jävel från februari 08 :P Me so cute xD
Well det känns som det är mycket som pågår nu men inget som gör framsteg? Om man kan beskriva det så.
Jag tänker för mycket det är mitt största problem, jag bygger vidare de små problemen jag har. Bygger upp allt på en ytterst ostabil stapel som kan ramla när som helst.
Skolan tär på mig, även om jag gillar klassen så känns dagarna så ovärda nu. Hade hellre bara stannat hemma och sova istället för att vandra runt på skolan utan syfte.
Jobb, helvetes jävla jobb. Är 99% säker att jag kommer vara arbetslös och utan sommarjobb nu i sommar, vilket troligtvis kommer sluta i att hela sommaren är förstörd.
Självförtroende sjunker mer och mer, blir mer självkritisk och osäker. Borde det inte bli annorlunda när man är i en relation? Har bara känslan att man inte räcker till. Sen kan jag inte sluta tänka på det vilket gör allting värre.
"Sluta tänka så mycket" hur lätt är det när man hamnat i den onda cirkeln?
Får upp ögonen mer på hur socialt opassad jag verkligen är, får jag välja mellan vänner och hemma är jag hemma. Mellan fest och film väljer jag film. Har svårt med allt socialt, allt förutom konserter vilket är min tillflyktsort. Men där kommer pengarna ivägen igen så senaste konserten var i november, abstinensen stiger. Därför jag måste på festivaler i sommar, även om jag anses omogen och oseriös som släpper det före ett jobb. men utan vetskapen att jag ska få rymma från verkligheten skulle jag nog gå under helt och hållet.
Sen frisörutbildningen jag kommit in på är fortfarande ett osäkert kort, då kurspriset är så högt och inget studielån kan tas för den utbildningen. Hela nuet och hela framtiden känns skakig.
Skrev nyss på bilddagboken att jag länge haft en känsla att något ska bli fel...
Att något i min omgivning kommer krossas i småbitar. Att försöka skjuta bort den känslan har inte varit det lättaste.
Så om ni läste kanske ni förstår något, om ni inte gjorde det förstår jag er. Vem orkar egentligen läsa ett dryg klagande inlägg som detta?
Nu drar jag till körskolan och försöker göra något rätt igen.
